Vi har ett fadderbarn som heter Poovizhi. Hon kommer från Indien någonstans och bor på ett barnhem. Hon har med spretig handstil skrivit hur duktig hon är i skolan och att hon vill bli lärare när hon blir stor. Det kostar oss några hundringar om året i “avgift” för att hon skall få bo på barnhemmet och få mat, kläder och undervisning.
Hon är en jättesöt liten tjej med hela livet framför sig. Hon ler mot mig med sina stora fina ögon på kortet hon skickat till oss, och kanske är hon en av dem som hade tur och fick komma till barnhem. För hon var ett problem hemma. I brevet till oss skriver hon att hennes far är sjuk i tuberkulos och hennes mamma inte klarade försörja en hel familj. Därför fick Poovizhi flytta till barnhemmet.
Ok, vi gör något men fy fabian vad jag mår illa när jag tänker på hur många barn som far illa i världen, inte har mat på bordet, inte tak över huvudet, inte kan gå i skolan för att de måste hjälpa till att försörja familjen. Det kostar några hundringar om året att hjälpa ett sådant barn.
Och här hemma sitter jag vid min dator som kostat ett antal tusenlappar och funderar på om jag skall köpa en 42-tums plasma eller LCD-TV. Illa var det man mådde va? God Jul.