Voltaren, armbågsskydd och smärta. Kanske sammanfattar det helgen rätt så bra. Det var en intressant upplevelse att äntra hagen för Valdemarsviks IF i div 3 i helgen. Sammandraget hölls i Vadstena och vi bodde i Motala. Vid min sida hade jag dels min hustru, vilket var mycket stärkande, och dels min gamle vapendragare Magnus Petersson, numera Chronvall. För vår del gällde det att plocka pinnar den här helgen för att inte riskera nedflyttning för laget, Valdemarsviks IF.
Första matchen innebar hetluft direkt mot serieledarna Tranås BTK. För min egen del innebar det två lugna matcher och en rätt så hård fight. Sista matchen fick jag slita rejält mot en ungtupp som jag får säga var rätt lovande. Min tennisarmbåge gjorde sig påmind efter första setet och sen var det kanske lite underskattning som gjorde att det blev lite onödigt jämnt. Jag lyckades till slut reda ut det hela till 11-9 seger i femte och avgörande. Det kändes att det var några år sedan jag spelade jämna matcher. Tyvärr räckte nu detta inte till och förlusten med 6-8 var ett faktum. Synd eftersom vi var så nära. Kuriosa är att jag inte fick möta deras försteman som var obesegrad i serien, han ställde de nämligen upp som fyra.
Nästa match stod KFUM Norrköping för motståndet, en samling äldre gentlemen där jag stötte på en gammal bekanting i Tomas Stenberg som jag haft som instruktör på en steg-III kurs på Bosön för många år sedan. Mycket duktig instruktör skall faktiskt tilläggas. Singlarna innebar inga större problem spelmässigt för varken mig eller Magnus men nu började min armbåge att göra riktigt ont. Vi lyckades plocka båda dubblarna efter visst besvär. Vårt lag bestod förresten av Peter Ketola, gammal storspelare från Norrköping, bröderna Anders och Kristoffer Hammarbäck, Eric Karlsson samt de eminenta ledarna Håkan Larsson och Stefan Gustavsson.
I matchen var det mycket snack och psykningar, dock av den vänliga sorten. Mange fick bland annat kommentaren i en match att “du kämpar ju som om det vore VM-final ju”. Hur som, här blev det vinst med 8-5.
Kvällen avlöpte med allsköns pingishistorier över en bit mat på Harry´s i Motala där vi bodde. Min hustru tyckte kanske inte att det var det allra roligaste med en massa pingismuppsnack. Sällan har hon varit så tyst 🙂
Dagen efter inleddes mot Motala. Här var min armbåge i väldigt dåligt skick och jag valde att stå över singlarna. Mange gjorde en tapper insats och lyckades plocka två singlar av tre möjliga. Själv bidrog jag i par med Mange med en dubbelseger. Kändes skönt att visa att vi fortfarande efter många år kan spela bra dubbel.
Sista matchen mot Vadstena var lite jobbig då just för att jag hade ont. Dock var det inga storstjärnor man ställdes inför så det löste sig rätt smidigt, fick tid att spela forehand över hela bordet (inte ofta det händer, brukar nästan vara omvänt). I och för sig fick man flyga runt i hagen lite efter match mot virvelvinden S-Å Cratz, imponerande att man kan spela så snabbt i den åldern måste jag säga. Hade hoppats få slippa spela sista singeln men det blev inte så och jag fick äran att fastställa slutresultatet till 8-3.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var roligt men smärtsamt. Klassen är inte så dålig som man kan tro och det var absolut inte bara att ställa ut skorna, vilket Magnus fick erfara som varit borta betydligt längre från pingisen än vad jag varit. Nu gjorde han en berömvärd insats ändå med tanke på förutsättningarna. Det mentala spelar stor roll och just hur man reagerar när det bränner till lite och blir jämnt är inte lätt att efterlikna på träning. Vi får nu se om det blir någon fortsättning på min pingiskarriär. Helt klart är prio ett gymet nu framöver 🙂
Rubriken då? Ja den är klockren efter det att Kristoffer Hammarbäck i femte och avgörande set i matchen mot en lirare vunnit med 11-0. Då hoppar Peter Ketola in i hagen och lägger armen om liraren som just blivit nollad och säger på sin breda östgötska “har du flyttat till Norrköping eller?” Liraren ser något konfunderad ut…”ja, du har ju precis bytt riktnummer till 011, ha ha”. Klockren kommentar och obetalbart kul. Rå men hjärtlig stämning. Förmodligen hade jag inte blivit sådär helt nöjd om någon kommit fram precis efter en 0-11 torsk och kläckt det.