Vi har varit på ett religöst väckelsemöte jag och Lisa. Översteprästen heter Joakim, hans små korgossar heter Markus, Sami och Martin. En som heter Harry har hoppat av och vad hans ersättare heter vet jag inte.
Jag talar naturligtvis om Kent, Sveriges största rockband. Min hustru är barnsligt förtjust i detta band och nu när de kom till Halmstad och Spoååthallen så var det ju en självklarhet att vi skulle närvara.
Själv är jag ingen Kent-fantast mer än att jag måste ge dem en oerhörd credd för att de har stil, integritet och har producerat väldigt mycket bra musik (även om det inte faller mig riktigt på läppen). Jag tycker också det är bra att de aldrig är med och fjantar sig i hemma-hos-reportage eller i har politiska synpunkter i TV-soffan.
När konserten drog igång var det fantastiskt att skåda när översteprästen Jocke Berg möttes av ett enastående jubel så fort han lyfte fingrarna. Väldigt många kunde alla texterna och dessa väldigt många, de bestod absolut inte av småglin. Au contraire, det var medelålders män och kvinnor (ja, som jag själv) vilket lätt kunde ses på deras något (nåja) töntiga dans.
Men, ok, man får väl släppa det. Ungefär som i tv-reklamen för Aladdin när mormorn säger till lillkillen, “På julafton får man ta från det undre facket”. “På en Kent-konsert får man dansa töntigt om man är medelålders”.
Publiken var helt i översteprästens våld och jublade som sagt i högan sky. Jag har nog aldrig sett så mycket folk i Spoååthallen heller, inte ens när Halmstad Bordtennisklubb spelar sina Elitseriematcher (nej, det var ingen ironi alls).
Det var en bra konsert, och Kent är ett tajt band, det märks verkligen. De får högsta stilpoäng av mig men musikaliskt är de lite mer ljumma. Men du översteprästen, håll dig borta från min hustru 🙂
Bäst under kvällen: Öronpropparna satt som en smäck
Sämst: Förbandet, skånsk electro. Säkert jätteduktiga men jag är alldeles för gammal för sånt.