I helgen har vi varit i Stockholm. Det var Lisas julklapp till mig, en konsert med Alison Krauss och Robert Plant på fredagen och musikalen Elvis – The king is back” på lördagen.
Vi satte oss i bilen på fredag lunch för resa mot kungliga huvudstaden och jag märkte ganska snabbt att farthållaren numera känns som en ovärderlig attiralj i likhet med en klimatanläggning. Den blåa farbrorn var endast sporadiskt synlig och såg inte mig.
Efter diverse krånglande så landade vi på Vanadisvägen och hotellet Best Western Time som vi hittat på nätet. Det visade sig vara ett trevligt och väldigt fräscht hotell som öppnade oktober 07.
Efter lite softande var det dags att sätta sig på tunnelbanan och åka till Hovet för konsert med Krauss och Plant. Robert Plant behöver kanske ingen närmare presentation då de flesta vet att han varit/är sångare i Led Zeppelin. Mer anonym för många är då kanske Alison Krauss. Men som hon presenterade sig. Nu gav de varandra väldigt mycket utrymme men i våra ögon var det Krauss som glänste starkast även om även Plant levererade. Hon sken verkligen i låtarna “Sister Rosetta goes before us”, “Let your loss be your lesson” och “Through the morning, through the night” bland annat. Bäst för kvällen var dock versionen av låten “Down to the river to pray”. Uppmärksamma läsare kanske vet att den låten är hämtad från filmen “Oh, brother where art thou?” av Bröderna Cohen (vilket för övrigt är en av mina favoritfilmer). Här sjöng Alison Krauss´s helt acapella, uppbackad av en tre man stark kör och hennes röst skar som en varm kniv i smör, helt otroligt. Dessutom, för att citera Lisa, “det är inte fy skam att ha Robert Plant i kören när man sjunger”. Så sant som det är sagt.
Anmärkningsvärt är att det lät lika bra live som på skivan. Orsaken stavas T-Bone Burnett. Demonproducenten och tillika orkesterledaren har satt ihop ett band med supermusiker, bland annat Buddy Miller på gitarr och Jay Bellerose på trummor. Tillsammans med nämnde Burnett så kan det knappast bli annat än högklassigt. Krauss själv är en mycket skicklig violinist vilket hon visade vid ett flertal tillfällen. Summa summarun, en helt suverän konsert.
Lördagen inleddes med en skön, lång hotellfrukost. Efter det var vi redo för påbjuden shopping. Vädret bjöd nämligen inte på sig själv på samma sätt som föregående helg, det var kallt och småregnigt. Hastigt och lustigt inhandlades ett par tröjor (den som kan gissa vem det gick fortast för att handla detta vinner ett paket havregryn). Sedan strosade vi runt city under dagen, åt på mongolisk restaurang och avslutade sedan på Kulturhuset med lite kaffe. Vi begav oss sedan tillbaka till hotellet för någon timmas vila vilket var välbehövligt.
Kvällens planer var sedan att se “Elvis – The king is back” som skulle framföras av Glada Hudik Teatern. De består, för att citera dem själva, av utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare. Äventyret handlar om en ung Elvis och hans väg mot sitt första skivkontrakt. Föreställningen är helt fantastisk, sällan har vi skrattat så mycket. Det är mycket duktiga skådespelare som verkligen utstrålar glädje och inte är rädda för att göra bort sig. Rakt igenom lysande och oerhört befriande. Så, har man möjlighet att se denna föreställning så skall man absolut inte tveka. Ensemblen fick mycket välförtjänt stående ovationer efteråt av ett fullsatt Circus.
Friskusar som vi är så promenerade vi genom ett väldigt vackert Stockholm, ända från Vanadisvägen, där vårt hotell låg, till Djurgården och Circus. I rask takt tog det knappt femtio minuter. För säkerhets skulle promenerade vi även tillbaka.
På frukosten dagen efter fick jag dock veta att jag inte längre är den unga och vältränade mannen som jag kanske trodde…Bianca, en tvärhand hög, förmodligen i tvåårsåldern, var med sina mor- eller farföräldrar också i matsalen och åt frukost på hotellet. Till att börja med så kom vi inte speciellt bra överens, Bianca och jag. Hon ville absolut se på Bollibompa på tv:n som fanns i frukostmatsalen. Jag/vi ville se nyheterna. Eftersom vi satt vid bordet där fjärrkontrollen till tv:n låg så växlade vi över och fick till följd av det en sur och menande blick av morfar eller farfar. Ok, tänkte jag, det är ju ändå ett barn så hon får väl som hon vill, det är inte hela världen. Vi hade ju Svenskan och DN så det funkade ju ändå. Tillbaka till Bollibompa.
Knäcken kom när jag hade hämtat lite kaffe och skulle gå och sätta mig. Bianca hade då ställt sig precis vid min stol och glodde på mig sådär som bara barn kan göra, helt ogenerat. I såna lägen bara måste man ju sätta på sig jättesmajlet och säga något pluttinuttigt, bubb bubb, så söt du är lilla vän, eller så. Fast nu var det söndag morgon, tidigt, jag ville bara sätta mig ner, dricka mitt kaffe, umgås i det tysta med min hustru, och njuta av en lång och skön hotellfrukost.
När jag kommer fram till bordet och ler lite krampaktigt säger mormor/farmor med dialekt som en grisbonde från Tomelilla, “Biijäänca, näuu fääåååuuur döööuu ääaakta daaaj, fäärbruurn vill saaeekuuurt siieeta saaj”. Ridå. Översättning: “Bianca, nu får du akta dig, farbrorn vill säkert sätta sig”.
Tungt, men visst, jag valde att köpa tröjan på Åhléns dagen innan och inte på typ JC. Jag tyckte det kändes fint att “ta en promenad” hem från musikalen för “man får ju se sig omkring”. Jag hade en helg helt utan någon som helst alkohol för “det är ju en dag imorgon också”. Vi var i skivaffären Bengans, och där var det signering med en superhet artist som hette Jason Mraz. Aldrig hört talas om karln. Vi gick på stan och jag kände minsann igen två kändisar, Rebecka Törnqvist och Nina Gunke. Summera det och du har – en farbror.
Hur som helst hade vi en jättetrevlig liten minisemester, tack för det kära hustru.