Jag tycker inte om att springa. Ändå har jag nu gett mig på det igen. Varför? Jo, det börjar kännas att konditionen inte är vad den en gång var när general Andersson var tränare i Halmstad BTK och jagade oss längs Galgbergets alla hörn. Efter de mest intensiva åren som bordtennisspelare med “julmilar”, långa intervaller och trappträning på det då hatade Galgberget svor jag att aldrig mer ta ett löpsteg igen. Det har jag tagit tillbaka nu. Nu är Galgberget “naturskönt” och “det är ju skönt med lite frisk luft”. Man blir äldre, det är ju solklart, men blir man även visare? Njaee…
Till min hjälp har jag en vit kenyan som kallas checken. Samma checken som även är min gympartner givetvis. Skillnaden mellan oss är att han svävar fram i spåret jag mer dundrar och lufsar. Han har långa ben, det har inte jag, jag har ganska normallånga. En annan skillnad är att han springer tre varv på berget medan jag springer två.
Vid första löptillfället tänkte jag springa ett varv, det vill säga tre kilometer. Efteråt kändes det som om någon tryckt ned en eldkastare i halsen, det var osannolikt jobbigt. Som vanligt så gör man samma misstag som alltid, tror att det fortfarande är 1995 och man är i topptrim. Efter tvåhundra meter kommer då kommentaren “springer du inte fortare än så här?”. Den fälldes av mig till den vita kenyanen. Smart? Inte direkt. Floskeltoppen nästa.
Det går dock bättre nu och till hösten tänkte jag försöka ge mig på en trevarvare jag med. Nu börjar jag till och med att fundera på nya löparskor.