1) Sofia och Lisa framme i fören. 2) Avslappnat efter lite fiskafänge i en lugn vik. 3) Båtägarna Daniel och Sofia. 4) Dalsland är fortfarande oerhört vackert.
Mina rötter finns i Mellerud. Melle…vad? Jo, jag är uppvuxen i Mellerud som ligger i Dalsland. Eller, som jag brukar säga när folk frågar, mitt emellan Göteborg och Karlstad. Efter hemkomsten från USA så beslöt vi oss för att nyttja en av våra sista semesterdagar till att besöka mina gamla hemtrakter då Lisa av någon anledning tyckte att det vore trevligt att se var jag växte upp. Jag slängde iväg ett sms till min kusin Daniel för att se om vi kunde träffas, någonting sade mig nämligen att om vi endast skulle se lite av mina gamla “hoods” och landmärken skulle det gå…fort. Väldigt fort. Typ, här är huset jag bodde i, här är skolan jag gick i och här är pingishallen. Finito.
Det var visserligen lite mer, vi började med sightseeingen, jag visade vårt gamla hus på Odengatan 47, och det var nog det som kändes mest märkligt. Just att köra förbi men att inte kunna stanna bilen och bara gå in liksom. Framsidan var asfalterad, det var väl den största skillnaden. Vi åkte vidare och visade mormors gamla hus, skolan och även pingishallen. Här har det hänt massor, tillbyggnad och gym har det blivit. Vi gick aldrig in, kanske hade det förstört min gamla bild av lokalen med det gråblåa golvet, de mörkbruna väggarna, de gröna gardinerna och den stora korkanslagstavlan som jag tillbringat alla dessa oräkneliga timmar i. Minnena kom dock över mig, jag tänkte framförallt på alla människor jag mött, alla de som ställt upp för mig under åren. Den som kanske förtjänar mest tacksamhetstankar är nog min gamla tränare, Stig “Japan” Olsson. Kanske inte den mest tekniskt eller taktiskt skickligaste tränaren jag haft men överlägset den bästa. Aldrig har jag träffat en människa som hade förmågan att sprida så bra stämning runt sig. Jag kände mig alltid trygg när han var med. Inte en enda gång under alla dessa år vi kuskade runt i Sverige var jag arg, irriterad eller sur på honom eller han på mig. Vi var ett bra radarpar. En av mina roligaste segrar i pingislivet var när jag vann junior-SM i Karlskrona 1989. Jag hade då något år innan lämnat Melleruds BTK för Halmstad BTK. Glädjen var kanske inte så stor för segern i sig utan mer för att “Japan” var på plats som ledare för spelare från Mellerud. Det kändes riktigt bra att liksom kunna “ge” honom det ögonblicket för jag vet att han faktiskt var gladare och stoltare än vad jag själv var där han satt på läktaren. Varför han kallas för “Japan” vet jag faktiskt inte. Kanske för att det var någon som tyckte att han såg ut som en japan…? Det gör han faktiskt inte, tycker jag.
Nog om det. Det var cirka sex år sedan jag var i Mellerud men det tog inte lång stund att upptäcka att det mesta var som det varit tidigare. Lite förändrad arkitektur framförallt i de centrala delarna var väl det som jag märkte när vi gled fram i centrum av köpingen. Vi hade som sagt bestämt att träffa kusin Daniel med sambo Sofia, de hade nämligen också semester och vi hade beslutat oss att ta en tur med deras båt. Vi tog oss ned till Sunnanå hamn där saker och ting verkligen hade förändrats. När jag var yngre var man typ aldrig där, det var bara massa gamla båtskorvar och fylletrattar som höll till där har jag för mig. Nu blommade kommersen, och hela hamnen var överfull av små stugkabiner som tydligen tingade en rejäl påse pengar i inköp. Massor av båtar fanns det, restaurang osv. Det var en smärre chock faktiskt. Kusin Daniels båt var väldigt fin och vi tog oss ut i skärgården i lugn takt. Vi stannade vid en ö och solade och badade. Sedan åkte vi vidare upp mot Köpmannebro och jag fick återigen klart för mig att Dalsland är oerhört vackert. Vi hade en heldag på Vänern och hade verkligen supertrevligt i Daniel och Sofias sällskap. Efter vi kommit i land träffade jag även en gammal klasskompis och det var mycket trevligt, jag förhörde mig lite hur det är med de övriga gamla klasspolare. Många bor faktiskt kvar i Mellerud. Vi pratade om det, Lisa och jag, om jag hade kunnat tänka mig att bo där igen. Svaret är att visst hade jag det, men då hade det nog krävts ett riktigt bra jobb, ett trivsamt hus och en Lisa. Och ett gym, sen hade det nog funkat utmärkt. Sen stod ju Pingishallen kvar…vet inte om pingisborden var uppställda dock.