Ja vart är den någonstans? Alltså konditionen. Nu har jag sprungit några gånger efter att ha kommit hem från USA och jag tycker att det borde gå lite lättare liksom. Ok, idag kändes det lite bättre än förra gången, det skall jag ärligt erkänna. Men ändå, det är tungt. Förra veckan var jag nära att kliva av efter ett varv, knäet gjorde ont, fötterna domnade och det kändes som om benen innehöll fem liter cement. Nu var inte kenyanen med och jagade mig, jag har haft lite svårt att komma loss i vanlig tid, så jag har sprungit själv.
Kanske är det som med mycket annat, det var bättre förr. Eller så kommer man bara ihåg det som var bra. Tänker jag tillbaka på tiden när vi sprang som mest i pingisen så har jag en förnimmelse av att det gick lättare då. Man var rappare och piggare på något sätt. 6 km var en baggis. Förmodligen har man glömt alla mardrömsrundor på Galgberget, hur tungt det var att ta sig upp för trapporna och veta att man hade en halvtimmes plåga framför sig.
Trots mina nya löparskor som jag köpte i USA vill inte det där riktiga flytet infinna sig. Nåväl, vi får väl köra på ett tag till så kanske det lossnar. Göteborgsvarvet känns rätt avlägset just nu måste jag säga.