[singlepic id=71 w=320 h=240 float=]
Alexander Ritchey var en gång en väldigt lovande pingisspelare. Idag finns han inte mer, drogerna tog hans liv i fredags.
Jag skall inte påstå att jag kände Alexander närmare mer än att vi möttes i pingishagen några gånger och vi var på en del juniorlandslagsläger ihop. Jag var herrjunior och han pojkkadett som det hette.
Alexander Ritchey var en charmig, sprallig, strulig kille med en grym känsla. Han berörde alla han träffade och så även mig. Det var något med den där killen, han hade ett kaxigt sätt som man bara inte kunde bli förbannad på, han kom liksom undan med det tack vare sin charm. Det strulade dock till sig för honom tidigt och missbruket tog till sist över.
Vad jag inte visste var att Alexander Ritchey skrivit en bok som heter “Välkommen till helvetet”, en kontroversiell självbiografi och jag skall definitivt försöka få tag på den.
Det smärtar mig att han bara blev 31 år och mina tankar går till hans nära och kära. Smärtan blir även väldigt jämförbar då jag tänker tillbaka på en annan stor talang som förlorade sin kamp mot drogerna, Simon Angel. Han blev inte 30 år utan dog på våren 2006 av en överdos och vi stod varandra mycket nära i alla fall under den största delen av hans liv. På senare år gled Simon djupare in i kriminalitet och droger. Det var svårt att förstå att den lille plutten som ständigt fingrade på sitt pingisracket med en klubba i munnen, som även bodde hos mig ibland på Korngatan i Halmstad och som jag fixade varm o´boy till var samma person som jag ibland stötte på och faktiskt kände en smula oro inför. Stor och muskulös av steroider, tatuerad i nacken och med en kringflackande lite galen blick.
Alexander Ritchey och Simon Angel var väldigt lika, de hade båda grym känsla, stor portion charm och kom undan med mycket struligheter. Föga förvånande så fann de även varandra under några läger och tävlingar och var rätt bra polare på den tiden då deras karriärer fortfarande pekade uppåt. Detta är på inget sätt ett försök att skönmåla dem, de var definitivt inte guds bästa barn, men det känns ändå så oerhört onödigt när man tänker på hur det skulle kunnat vara om de bara tagit hand om och vårdat den talangen de fått, om de tagit de chanser som gavs dem…
R.I.P