Trots att jag bara har bott i Snapphaneland mer än någon månad så har jag lyckats med något jag inte lyckats med på mer än tjugo år i Halmstad. Jag åker buss. Japp, emellanåt när vi förortsbor skall ta oss in till stan så använder vi Skånetrafikens stadsbussar.
Som de flesta andra busslinjer runt om i landet så ropas självklart alla stopp ut i högtalaren i bussen. Skånetrafiken har till detta ändamål fått tag på en kvinna som roar mig oerhört varje gång vi åker. Det är nämligen så att hon på sin skorrande skånska låter väldigt förvånad vid varje stopp. “Nästa Donationsgatan”…det låter som “vad fan…är vi här nu igen, det kan inte var möjligt”. Färden går vidare och hon låter än mer förvånad för varje stopp vi gör, “nästa Kopparmölleplatsen”. Hennes betoningar är kanske subtila för den som är ointresserad men eftersom jag både tycker om att använda mina ögon och öron så roar det mig något kopiöst. Enda avvikelsen är “Nästa Stattena Västra”. Här avviker vår reseledare med att låta lite nedlåtande, nästan irriterad. Jag anar att hon kanske en gång i tiden haft en dålig relation som bodde här, kanske hade hon en kompis som hon blev ovän med eller något. Vem vet…det döljer sig alltid mycket intressant i alla människoöden.
Ordningen är efter det raskt återställd via Donationsgatan och när vi kommer till “Nästa Senderöööööd” så kunde vi faktist lika gärna vara på Mars så förvånad låter hon. När vi sedan stannar vid Kryddlandet så är känns det som om hon tar sina första steg på månen.
“Konstigt…”, säger jag till Lisa. “Trots att hon är på dessa platser varje dag så låter hon så förvånad”.