[nggallery id=40]
Efter att ha läst tidigare inlägg om min hustru så undrade min käre vän George Costanza stillsamt, “varför skrivs det aldrig om mig på det sättet?” “Ja du”, svarade jag…”jag har faktiskt inget riktigt bra svar på det”. “Kanske för att vi inte spelar på samma planhalva och därmed inte har ett äktenskap att vårda”, funderade jag högt.
“Jag hade verkligen uppskattat om det någon gång kunde stå något sådant om mig”, fortsatte Costanza, och då beslöt jag mig för att komplettera min “hustruhyllning” med en vänskapshyllning. En fredagsvänskapshyllning.
Han heter givetvis inte George Costanza utan har bara lite…drag av denne. Egentligen heter han Lars Welin och är en av mina allra bästa vänner sedan många år tillbaka. Han är en mycket omtänksam och snäll människa som jag alltid har kunnat prata med. Han är även en av få som verkligen lyssnar på hur man mår. Exempelvis så hade vi ett samtal i veckan där jag förmodligen inte var så stressad och ouppmärksam som jag kan vara i telefon men det fanns säkert ett stänk av ovan nämnda ingredienser. Inte många andra än Lars Welin skulle ha upptäckt det. Men se det gjorde han och smulade även ner lite av den Costanzska beskheten i sin kommentar på det faktum att jag hade mycket att göra: “Ja det hörde jag allt när vi talade sist, du var väldigt ouppmärksam, för det kan ju aldrig vara så att du inte tyckte det var fantastiskt roligt att prata med mig”. Faktum är att så farligt var det inte, och jag uppfattade mig som sagt inte alls så stressad just då.
Så, idag får Lasse hyllningen. En fantastiskt fin vän som alltid funnits där och som både jag och min hustru uppskattar väldigt mycket. Sambo Cicci med grabbarna Albin och Ludvig kan skatta sig lyckliga.