Im a singer not a talker. Im a drinker, Im a liar, Im a fool. Orden är Shelby Lynne´s och du kan se klippet där hon säger det här från tuben. Årets skiva har hon i alla fall gjort. Just a little lovin där hon tolkar Dusty Springfield kunde ha slutat illa men det blev ett i mina ögon helt suveränt resultat. Snurrat hemma hos oss har den gjort mest hela tiden, och därför får den utmärkelsen bäst 2008, överlägset faktiskt. Supercool kvinna med en härligt släpig alabamaaccent. Kommer högt på listan över artister som inte erhållit det erkännade de förtjänar.
Nu kanske det kan vara på sin plats att säga att det är inköp och upplevelser gjorda 2008 som listas här. Jag har sådär bra koll på när skivorna släpptes men jag köpte dem under året och därför hamnar de här.
På andra plats kommer mer en upplevelse än en skiva faktiskt. När jag fyllde 23 förra året, förlåt 36 var det visst, fick jag en konsert i present av Fru Buzberg och det var att i Stockholm se succéduon Alison Krauss och Robert Plant. Skivan Raising Sand är väldigt bra men frågan är om inte konserten var strået vassare. En samling supermusiker (smaka på Buddy Miller, T-Bone Burnett och trummisen Jay Bellerose bland annat) fick vi bevittna på hovet, och höjdpunkten för oss var när Alison Krauss sjöng “Down to the river to pray” a capella med bland annat Robert Plant och gitarristen i bandet, Buddy Miller i kören. Hon sjöng verkligen så nackhåren reste sig. “If the angels were taking singing lessons they would take them from Alison Krauss” var det någon sade. Konserten var lysande och intrycket av just denna låt var enormt. Kunnig läsare konstaterar givetvis att låten Down to the river to pray inte är med på skivan utan det är en låt från det hyllade soundtracket till “Oh brother where art thou”.
Ytterligare en kvinna, om än med hjälp av en makalös pianist, som förtjänar en plats på listan är Anna Christoffersson. Tillsammans med Steve Dobrogosz har hon skapat ett lysande album som vi verkligen gillar. Rösten kompletteras av pianot och det påminner om Sara Isaksson och Anders Widmark. Suverän skiva som rekommenderas skarpt. Kanske den bästa svenska skivan under hela 2008?
Alison Krauss återföljs av ytterligare en kvinna, eller tjej man kanske skall säga. Amy Macdonald var endast nitton år när albumet This is the life släpptes i juli 2007. Idag är hon snart 21 år och vansinnig begåvad och med ett unikt sound jag fastnade direkt för när jag hörde henne på radion första gången. Amy Macdonald är skotska och det är oerhört underhållande att lyssna på henne när hon pratar på klipp som man hittar på tuben. Den skotska accenten är helt underbar. Tuben är full med intervjuer med henne om man gör en sökning. Hon kallar sig fortfarande inte musiker trots att hon sålt 2xplatina.
Slutligen avslutas den kvinnliga med delad plats mellan Maia Hirasawa för hennes version av “The worrying kind” under Melodifestivalen och en duo. Låten var inte med i tävlingen, tur för de övriga för den var bäst. Solklart.
Efter henne kommer då en duo, där jag måste säga att det var asroligt att de kom tillbaka. Jag skrev i posten tidigare under året att Alison Moyet är som ett fint rött vin, det blir bara bättre och bättre med åren. Det stämmer verkligen. Tillsammans med Vince Clark, som alltid är bra, låter låtarna, fortfarande trots sina 25 år på nacken forfarande, fräscha. Jag pratar alltså om Yazoo.
Ok, det har funnits manliga bra grejor i år också. Året är inte slut ännu heller faktiskt även om det går fort så in i bänken. Jesse Malins nya inköptes och den var riktigt bra. Mina gamla favoriter Gin Blossoms dök upp från ingenstans och var även de överraskande bra. Dessutom har jag inte köpt John Mellencamps nya och inte heller AC/DC:s vilket säkerligen kan röra till det på listan. Sen höll jag faktiskt på att glömma Emmylou Harris…det får man inte göra. Säkert glömt fler förresten.