[nggallery id=11]
Nu är vi äntligen överens, jag och Felia. Således får härmed tillbaka sitt “T” och jag kommer framledes att kalla dem Telia. Fast det är som i sportens värld, man är aldrig bättre än sin senaste match vilket innebär att “F:et” alltid lurar i vassen.
Vi är överens om att vi skall kompenseras för tiden vi varit utan TV, telefon och bredband med en liten summa pengar och det känns bra tycker jag. Dock hade man ju kunnat vara utan alla femtioelva brev av mer eller mindre kryptisk art. Jag har nu samlat all korrespondens i en pärm.
Här följer ett utdrag av ett av de vanligast förekommande:
“Nu kopplar vi om din telefon. Tack för din beställning. Ditt abonnemang kommer att ändra nummer och adress enligt nedan:
Tidigare adress:
Busksångareg. 28, 255 90 Helsingborg
Nummer: 042-13 38 10
Ny adress:
Busksångareg. 28, 255 90 Helsingborg
Ändringen gäller från om med 2009-07-16″
Just det, den 16:e juli har inte varit ännu men vår telefon fungerar. Varför skall de ändra? Och varför står det fel adress? Vad skall de ändra? Det hela blir väldigt konfunderande när man ringer och de själva inte vet varför man fått detta pappret. Två gånger dessutom. “Det kan du strunta i”, sade damen jag pratade med. Ok, varför skickar Telia ut dessa papper då?
Ja ja, nu funkar det i alla fall och de har varit hyggliga att kompensera oss helt ok (vilket vi i och för sig inte sett ännu) men inte efter att jag påpekat detta MÅNGA gånger. Jag liknar det vid att man av dem blir lovad tjänster (bredband, telefoni och digital-TV) och löftet uteblir. Då påpekar man detta och vill helt enkelt ha kompensation. Själv lovar man dem att betala sina fakturor i tid. Gör man inte det påpekar Telia det för dig i form av förseningsavgift (läs kompensation). Samma deal, eller hur?
Igår hade vi våra goda vänner Paula och Petter men sin lilla prinsessa Sofia här på middag vilket var väldigt trevligt. Idag skall vi ta en promenad från förorten in till Helsingborg. Nästa vecka är det trädäck som väntar. Jag är spänd och hoppas det kommer att gå smidigt och bli någorlunda rätt. När den vita kenyanen kommer ner och hälsar på vill jag ju att det skall vara snyggt, annars ångrar han säkert att han inte tog sitt förnuft till fånga och gjorde det själv.
I övrigt var det inte utan att jag fällde en tår när jag låste dörren till Söderlingsvägen för sista gången. Titta så fin lägenheten är…men så är det, man stänger dörren till ett gammalt kapitel samtidigt som man öppnar en annan till ett nytt.