Snart kommer Leoparden. Vilken, kanske man tänker. Jo, apple´s nya operativsystem Mac OS X Leopard. Den 26 oktober skall det finnas tillgängligt. Frågan är om man skall köpa eller avvakta? Barnsjukdomar är ju inte helt ovanligt, och en buggig 0-version kanske är att spela lite för högt? Ja ja, vi får se om nyfikenheten vinner över förståndet.
Well, inte mycket kul att skriva hem om nu faktiskt. Mest blir man dämpad av att det är så mycket trista saker som händer, misshandel och annat elände. Varför kan inte folk vara snälla mot varandra? Var gick det snett? Man blöder ju i hjärtat när man tänker på anhöriga som blir drabbade. Så lätt kan man förstöra ett antal liv…fruktansvärt och bedrövligt.
I övrigt har den oerhört hektiska period som jag nu är mitt uppe i nu nått halvtid. Sitter hemma och skall försöka ta tag i layout, annonser osv. Ett berg av papper att gå igenom innan datorn skall stängas av ikväll. Det är egentligen väldigt roligt och förmodligen betydligt lättare att ha mycket att göra än om situationen vore den omvända.
Jag börjar bli lite småsugen på att spela pingis igen. Sugen på att limma racketen och göra det jag gjort mest här i livet. Ganska ofta saknar jag nerven, känslan av ovisshet, och framförallt, tillfredsställelsen när man vinner. Det är en känsla som är svår att förklara. Ren och skär glädje kände man oftast när det var laget som lyckades med något, eller om man spelade dubbel. När jag stod själv och vann vid bordet beskrivs nog känslan bäst med ordet “tillfredsställelse”. Jag var nöjd med det jag uträttat, kände att jag liksom var någon och det var helt legitimt att efteråt bara sätta sig i soffan med ett glas vin och bara njuta.
Värre var det när man förlorade. Då mådde jag verkligen inte bra. Kanske är det här orsaken till att jag slutade…? En tränare jag en gång i tiden hade i juniorlandslaget myntade det kloka uttrycket att “det är roligare att vinna än att förlora” och det var precis det det handlade om för mig. Den dagen förlusterna tog mig hårdare än vad vinsterna gav i tillfredsställelse, då visste jag att det var slut.
Dagarna före match de sista åren var jobbiga, jag var ofta nervös, osäker och sov dåligt trots att jag var en osedvanligt rutinerad spelare som ofta var bra när det verkligen gällde. Redan före mitt tredje och sista år i Warta kom känslan av att förlusterna skulle bli ordentligt tunga och förmodligen inte väga upp vinsterna innan säsongen ens hade börjat. Då visste jag innerst inne att detta var slutet. Faktum är att jag visste exakt när sista bollen var slagen i min match mot Mattias Stenberg från Gröstorp (vilket var sista matchen för säsongen) att nu, nu blir det inte mer. Jag hade gjort mitt och jag hade gjort det så bra jag kunde efter de förutsättningarna jag föddes med. Möjligen kunde jag ha gjort andra val med facit i hand men de flesta har varit riktiga. Min talang (eller kanske bristen på) räckte dit den gjorde och jag är faktiskt rätt nöjd med det jag uträttade. Hade jag fått ändra på en enda grej hade jag direkt efter min vinst i junior-SM 1989 tagit ut varenda peng jag hade och stuckit till Kina i ett halvår och tränat som en besatt. Hade varit kul att se vad det kunna ge?
Många höjdpunkter har det varit och även ett gäng downs men på det hela taget är det ett helt makalöst roligt liv som man aldrig kan ångra. Varför gör man en sån stor sak av detta kan man ju fråga sig? Jag kände dock att det skulle vara skönt att skriva av mig det, och liksom läsa det själv. Och du som läser, tycker du det är tråkigt är det ingen som tvingar dig att läsa.
Men nu, efter ett tags bortavaro, är man lite småsugen igen. Får se om jag hittar något racket och kan få till en bra limning bara…
Roligast under alla år? Vinsterna givetvis, men också alla dessa fantastiska, trevliga, roliga, knepiga, duktiga och helknäppa människor man träffat på. Man skulle kunna skriva minst en bok med alla stories man hört och sett.
Tråkigast? Förluster och resor. Framförallt i kombination. Fanns det något tristare än att sitta i en bil klockan 23.28 en tisdagskväll i november och vara på väg hem från Kalmar eller Karlskrona med 2-6 i baken och själv ha spelat som en påse nötter? Skulle förmodligen tippa på att de flesta pingisspelare känner igen sig i ovanstånde, eller?